coolamagnusson

mormor, jag och anna-lena tog vägen om vårat förra hus för och kolla hur det ser ut nu sen vi flyttade där ifrån.
först ville jag inte gå ur bilen för jag visste inte hur min reaktion skulle vara nära jag gick in i huset.
men tog jag mig ett djupt andetag och gick in.

framför mig så såg jag när mamma satt och tatuerade vid köksbordet,
och så hörde jag klickande från tangentbordet där dudde satt vid datorn,
i vardags rummet såg jag framför mig att mina bröder satt och spelade X-box och bråkade om vems tur det var att spela som vanligt.
samtidigt som man hörde mamma ropa från köket "sluta bråka nu pojkar"

och där.. där i andra sidan hörnet av vardagsrummet står min gammlevän.
som ser precis likadan ut som den gjorde sist.
och det var den ända möbeln som var kvar i huset , jag som trodde dom hade slängt den.

så jag drog fram stolen och satte mig på den, tog ett djupt andetag och började spela.
fingrarna rörde sig på hela pianot framm och tillbaka.
jag blundade hela tiden, och såg framför mig en massa saker som har hänt i huset.
en massa minnen med mycket tårar och skratt.
det finns inget piano som jag kan spela så bra på INGET.
pianot funkar knappt och är jätte ostämt, men jag älskar det så fruktansvärt mycket ändå.
varje gång när jag var ledsen, glad så spelade jag tills fingrarna gav upp.
när jag var i skolan så ville jag bara hem och spela.
pianot var som en psykolog för mig.

och mitt i allt dagdrömmande när jag satt och spelade började jag nynna den låten mamma brukade spela för mig på pianot. "oh donna" tror den heter så?
mina fingrar började skaka, och min röst blev hackig.
det var då det slog mig.

jag saknar detta ruckel till hus.
jag saknar mina vänner i ed
jag saknar att vakna varje dag och ha min familj hemma.
hemma med mig.
jag saknar min familj
jag vill inte känna mig som den övergivna dottern längre ,
jag vill ha dom här hos mig , nu