jag älskar dig
min älskade lillebror..
vi har haft stunder då vi har bråkat på blodigaste allvar, saker vi har sagt till varandra fast vi egentligen inte menar det.
jag vet att vi båda har haft det tufft,
men vi har klarat oss, vi har haft varandra.
när vi flyttade ifrån varandra tror jag våra band gick av på mitten.
jag försökte glömma hela familjen och börja om från början,
och du började umgås med helt fel personer.
vi blev så olika.
jag ser att du är ledsen, jag ser hur arg du är innombords.
och ibland kan allt det du håller inne bryta sig loss och gå ut över allt och alla.
det är då jag kan få höra hur dum i huvudet är jag är,
och att jag kan gå och dö osv osv..
men jag vet att du egentligen inte menar ett ord du säger.
du har haft det jobbigt, riktigt jobbigt.
du har inte haft den lättaste uppväxten.
du håller inne allt för du tror att det gör dig stark.
det finns så mycket jag vill ändra på..
det finns så mycket jag vill hjälpa dig med.
men jag kan inte göra så mycket.
känner mig så hjälplös.
vart du en går så får du ta imot skit varje dag.
det är inte konstigt att du blir som du blir.
du håller på och växa upp för snabbt..
alldelses för snabbt..
jag vill att du ska bo hos mig,
jag vill ta hand om dig.
jag vill ha dig hos mig hela tiden.
och hjälpa dig med allting!
och det gör mig så ledsen att veta att jag inte kan göra någonting..
jag vill hjälpa till nu , innan det är försent,
för lilla rasmus jag älskar dig mer än livet.
jag älskar dig som om du var mitt egna barn.
och jag vet att du bara vill väl fast det kan bli så fel ibland.
snälla rasmus, var rädd om dig!
för utan dig så funkar inte jag..
